Slaget vid Poltava den 28 juni 1709 markerar en vändpunkt inte bara i det stora nordiska kriget utan också i historien om de europeiska maktförhållandena. Denna drabbning vid staden Poltava, i vad som idag är Ukraina, stod mellan en svensk armé under ledning av fältmarskalk Carl Gustaf Rehnskiöld och en rysk armé under befäl av tsar Peter I. Resultatet av slaget blev en katastrofal förlust för Sverige och dess allierade, vilket ledde till Rysslands framträdande som en stormakt i Europa.
Förspel till slaget
Under det stora nordiska krigets inledande sex år hade Sverige under Karl XII:s ledarskap lyckats besegra nästan alla sina fiender i det anfallsförbund som bildats mot det svenska stormaktsväldet. Trots framgångarna mot Sachsen-Polen och Danmark-Norge var Ryssland under tsar Peter den Store fortfarande en formidabel motståndare. Med avsikten att avgöra kriget genom att slå ut Ryssland ur konflikten beslöt Karl XII att invadera Ryssland hösten 1707. Hans plan var att marschera mot Moskva, men den ryska strategin att använda sig av den brända jordens taktik, kombinerat med svåra väderförhållanden och effektiva ryska överraskningsanfall, tvingade den svenska armén att ändra riktning.
Marschen mot Poltava
Karl XII:s beslut att marschera söderut mot Poltava var delvis en konsekvens av sökandet efter bättre vinterkvarter, men också för att söka stöd från zaporizjakosackernas hetman, Ivan Mazepa. Mazepa, som vände sig mot tsar Peter i hopp om att skapa en oberoende ukrainsk stat, förband sig att stödja svenskarna med trupper och resurser. Denna allians gav den svenska armén ett tillfälligt hopp om förstärkning.
Slaget vid Poltava
På slagfältet vid Poltava stod den svenska armén inför en överlägsen rysk styrka. Trots tappra insatser och taktisk skicklighet från de svenska trupperna, ledde en kombination av numerärt underläge, utmattning och skador – inklusive en skada på Karl XII själv, som gjorde att han inte kunde leda sina trupper personligen – till att svenskarna blev överväldigade av de ryska styrkorna. Tsar Peter hade noggrant förberett sitt försvar och utnyttjade sin numerära och logistiska överlägsenhet till fullo.
Efterdyningarna av slaget vid Poltava
Förlusten vid Poltava blev ett avgörande ögonblick i det stora nordiska kriget. Den svenska armén, en gång ansedd som oövervinnerlig, drabbades av omfattande förluster och tvingades dra sig tillbaka. Karl XII och en del av hans armé flydde till det Osmanska riket där de tillbringade flera år i exil. Slaget vid Poltava signalerade slutet på Sveriges era som en europeisk stormakt och banade väg för Rysslands uppgång.
Slaget vid Poltava är djupt ingraverat i den ryska, svenska och ukrainska historien. Det representerar inte bara en militär seger för Ryssland utan också början på landets dominans i Östeuropa. För Sverige markerade det en tid av politisk och militär reträtt, medan det för Ukraina fortsatte att vara en symbol för nationella strävanden och komplexa historiska lojaliteter. Slaget vid Poltava står kvar som en påminnelse om de skiftande öden som kan avgöras på slagfältet och de långsiktiga konsekvenserna av militära konflikter för nationernas historia.